“Simple Minds hade sin första spelning 17 januari 1978. Samtliga gruppmedlemmar hade spelat i olika punkgrupper innan, och deras repertoar bestod först av covers från dessa band. Men snart började de göra egna låtar som de spelade in på demo och sände runt till skivbolag. I april 1979 utgavs deras första album Life in a Day.


1980 var gruppen förband till Peter Gabriel på hans Europaturné. 1989 fick de sin första listetta i England med Ballad of the Streets EP och innan dess hade de ett antal hitsinglar varav Don't You (Forget About Me) ingick bland de mest kända.


1977 bildade barndomsvännerna Jim Kerr och Charlie Burchill punkbandet Johnny & The Self Abusers tillsammans med John Milarky (sång, gitarr, saxofon) och skolkamraterna Brian McGee (trummor) och Tony Donald (elbas). Utökade med en tredje gitarrist, Alan McNeil, gav de i november 1977 ut singeln "Saints and Sinners", men splittrades samma dag. Kerr, Burchill, McGee och Donald fortsatte under det nya namnet Simple Minds med Michael MacNeil (keyboards) och Duncan Barnwell (gitarr) som nya medlemmar, samtidigt som Milarky och Alan McNeil bildade The Cuban Heels. Namnet Simple Minds togs från David Bowies låt "The Jean Genie". Våren 1978 ersattes Donald av Derek Forbes och strax därefter lämnade även Barnwell gruppen. Genom flitigt turnerande byggde gruppen snabbt upp ett rykte som ett bra liveband och fick samma år sitt första skivkontrakt med lilla Zoom Records.


Mellan 1979 och 1981 gav gruppen ut inte mindre än fem album. Efter den konventionella och osjälvständiga debuten Life in a Day influerad av 1970-talsrock som David Bowie, Roxy Music och Genesis började de söka sig fram till en egen stil på den experimentella Real to Real Cacophony där inspirationen i stället hämtades från band som Kraftwerk och Neu!. Med Empires and Dance förtydligades gruppens vid denna tid mörka och industriella new wave-sound där MacNeils synthesizers och sequencers fick allt större utrymme. Samtidigt började de närma sig ett mer kommersiellt sound med låten I Travel som blev en mindre klubbhit. Det slutliga genombrottet kom 1981 med hitsinglarna Love Song och Sweat in Bullet från albumet Sons and Fascination vilken även innehöll bonus-LP'n Sister Feelings Call som senare gavs ut separat. Gruppens stil med repetitiva synth- och bas-slingor i förgrunden och Kerrs udda textcollage var fortfarande okonventionell men hade nu fått ett lättillgängligare uttryck.


Med New Gold Dream (81-82-83-84) fick de sitt definitiva genombrott. Musikaliskt inledde de en ny fas med ett mer välpolerat och sofistikerat synthbaserat sound som placerade dem i New Romantic-genren. Gruppen rönte nu stora framgångar och Promised You a Miracle och Glittering Prize blev deras dittills största singelhits med topp-20 placeringar på englandslistan. Samtidigt hade det skett förändringar inom gruppen. McGee som lämnat gruppen 1981 av privata skäl ersattes först av Kenny Hyslop, sedan av Mike Ogletree innan de fastnade för Mel Gaynor som permanent ersättare. Alla tre medverkade på New Gold Dream-albumet där även Herbie Hancock gästade med ett synthsolo i låten Hunter And The Hunted.


I och med att gruppen nu började uppträda på allt större arenor förändrades deras sound. Sparkle in the Rain innehöll ett mer direkt och kraftfullt rocksound och kan sägas vara startpunkten på gruppens nästa fas som ett av de mest framgångsrika arenarock-banden. Från detta album blev Waterfront en av deras största och mest välkända hits.


1985 fick de ett genombrott även i USA med hitsingeln Don't You (Forget About Me) vilken också blev den sista inspelningen med Derek Forbes som ersattes av John Giblin. Forbes blev liksom Brian McGee senare medlem av Propaganda.


Året därpå släpptes albumet Once upon a time som blev deras kommersiellt mest framgångsrika album. Gruppens sound var nu väl anpassat för såväl stadiumkonserter som den amerikanska marknaden och de fick ytterligare en stor hit i både Europa och USA med Alive and Kicking. Samtidigt som en del av de ursprungliga fansen från det tidiga 1980-talet vände gruppen ryggen hade de nu vunnit en ny och betydligt större publik över hela världen.


Vid denna tid stod gruppen både musikaliskt, framgångsmässigt och med sitt politiska engagemang för bland annat Amnesty mycket nära U2. Något som underströks ytterligare med albumet Street Fighting Years där svulstig arenarock med politiska texter blandades med influenser från irländsk folkmusik. Från detta album blev EP'n Ballad Of The Streets gruppens första etta på den engelska singellistan. Den innehöll bland annat låtarna Belfast Child och Mandela Day, som specialskrivits till en hyllningskonsert för Nelson Mandela året innan.


Efter den omfattande turné som följde Street Fighting Years lämnade Michael MacNeil gruppen vilket blev ett klart avbräck. Kerr erkände senare MacNeil som gruppens största musikaliska begåvning och en viktig hörnsten för deras låtskrivande. Framgångarna har som en konsekvens sedan dess varit mer blygsamma för bandet och medlemmarna kring kärnduon Kerr och Burchill har ofta skiftat. De har emellertid fortsatt med flitigt turnerande och givit ut ett flertal album.


2009 bildade Derek Forbes och Brian McGee gruppen Ex-Simple Minds, även förkortat XSM, tillsammans med McGees bror Owen Paul som sångare. De turnerar med de klassiska Simple Minds-låtarna från 1980-talet.


Den 19 maj 2014, meddelades det att Simple Minds hade precis avslutat inspelningen av ett nytt album med titeln "Big Music", som utgavs i oktober 2014.”